Sitter ensam i Amandas mammas lägenhet och snorar, har som vanligt lyckats bli sjuk när jag ska hit. Dragit på mig värsta sällsynta infektionen också så jag har fått utslag också. Bara på armbågen, men ändå.

Om en timme ska jag laga mat, och efter det ger vi oss av till Borås där jag har arbetsintervju. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra, för om jag får det jobbet så kommer allting vara okej. Jag får bo här tills jag har hittat en lägenhet, och får äntligen slippa mitt förbannade jävla Övik.

Å andra sidan så känns det nästan vedmodigt. Det är väl klart att jag tycker det här är kul, det här har jag ju sett fram emot hur länge som helst nu, men att lämna morsan och farsan, min syster, alla vänner, staden överhuvudtaget. Allt som är bekant och det som är mitt hem, och flytta över 80 mil bort är som inte bara. Allt kommer vara så främmande, alla människor, allting. Jag är bara en liten vilsen norrlänning som kommer springa runt här.

Men jag måste i vilket fall få det där jobbet först. Jag kommer bli så besviken om det inte går som jag vill, men vägrar ge upp. Jag får inte göra det. Jag vet ju att även om jag inte får jobb där så kommer jag få det någon annanstans. Det är bara fråga om tid. 

Önska mig lycka till. Besked kommer så snart som möjligt.